emma

Till er därute:
Jag förstår inte hur ni orkar leva med er själva. Hur ni klarar att gå upp på morgonen, kolla er i spegeln och sen gå ut och möta andra människor.
För mig är det helt ofattbart hur ni klarar av att se folk i ögonen. Hur klarar ni vardagen?
Har ni inget samvete? Mår ni inte dåligt? Tänker ni på vad ni gör mot andra människor?
Jag förstår faktiskt inte. Jag skulle brytit ihop för länge sen.
Jag känner att man borde göra det om man är normal.

Och visst är det sjukt hur en människa som jag har varit tillsammans med i 3 år kan vara den vidrigaste människan jag någonsin träffat? Jag hoppas för allt i världen att jag aldrig behöver träffa en sådan människa igen.
Sånna som han och ni där ute, ni är under all värdighet.
Det är ni som gör att jag tappar tron på människan ibland. Men sen kommer jag på, att det lyckligtvis finns fler av oss andra än av er.

Nu tar jag paus från bloggandet ett tag.
För bortsett från detta, så är jag på god väg att bli världens lyckligaste tjej! De ni :)