emma

Jag minns att en äldre man som då stod mig nära sa; "Det tror man ju alltid"

Vad vi pratade om hör egentligen inte hit, men det är så sant. Människan är så blåögd. För visst är det väl så, att vi tar en massa för givet?
Att man kan bete sig hur som helst och kanske 2 dagar i veckan bry sig lite mindre och visa lite mindre kärlek, för det har man ju tid att jobba igen sen. Tid att göra sånt som väger upp.

Jag tror att jag insett nu att det finns fan ingen sån tid. Det måste ske här och nu.
Jag är sjukt trött på tid.


Som pris för min egen smarthet blir det en Kartell-lampa idag. Det är det minsta jag är värd.
Ni vet väl det, att man är värd precis allt som man vill ha och mer därtill?
Man borde aldrig nöja sig med mindre. Aldrig.


love